En inspirerande bok

”Skriv boken! 4 veckors coaching” av Johanna Wistrand är en inspirerande E-bok för alla som vill ägna sig åt novell- och romanskrivande, biografi, faktatexter, reportage etc. Här finns massor med spännande övningar och tips om att släppa loss modet och kreativiteten och slippa skrivkramp, rädslor och självförakt.

Boken kan lånas på Elib eller köpas direkt från Johannas bokförlag
Johannas förra e-bok "Kom igång & skriv!" låg på den svenska e-boktopplistan i 24 veckor 2007. (www.elib.se)

- - -

Skribenten bör "låta grundmanuset växa ifred" och vänta en tid med att visa upp sin text, skriver du i boken. Varför är det viktigt?

Det är för att undvika att väcka den inre kritikern. Även om responsen blir positiv så kan det skapa osäkerhet, det kommer liksom in luft utifrån, in i embryot om man vill se råmanuset som sådant. Man är mer sårbar i början av en skapandeprocess, tror jag. Lite på samma sätt som att man inte vill gå ut med att man är gravid förrän det gått några veckor, tänker jag. Däremot, om man känner sig enormt osäker på vad man håller på med i början och inte riktigt har den här sårbarhetskänslan, då kanske man kan visa någon bara för at få en idé om projektet över huvudtaget funkar. Det viktigaste är att man själv känner efter: vill jag verkligen visa det här för någon nu? Man är ju inte på något vis tvungen till det.

Du föreslår att man i början kan strunta i stor bokstav etc för att i stället träna upp flödesskrivandet. Varför?

Det är bara viktigt för den som det passar. En del trivs inte alls med det medan andra upplever det som befriande. Det kan vara ett sätt att släppa kontrollen. Kontroll under den första skapandeprocessen kan stänga dörren om en massa bra stoff. Däremot kan vara bra att ha när man redigerar texten senare. När man flödeskriver tränar man upp ett bejakande, accepterande sätt att skriva fram sina ämnen och då kan det dyka upp saker och tonlägen som inte kommit upp annars, som även kan överraska. Med andra ord så kan det skapas intressanta texter när man är avslappnad. När man så att säga tagit av sig slipsen inombords.

Att skriva en roman är mycket krävande, inte minst tidsmässigt. Hur nödvändigt är det att ha den insikten från början?

Kanske bra att inte känna till det, egentligen…Hur många har inte sagt ”Om jag hade vetat att det är så jobbigt att starta ett företag hade jag aldrig börjat men å andra sidan då hade jag inte varit där jag är idag” etc. Kanske samma sak när det gäller romanskrivandet? Det kan vara bra dock att veta om det innan så att man inte blir alltför frustrerad och besviken sedan när man inte klarar av vardagen och skrivandet parallellt. Så att man inte ger upp sitt skrivprojekt bara för att det tar så mycket längre tid än man trodde. Varför inte förbereda sig mentalt och praktiskt, som äventyrare gör inför en cykeltur till Kina eller en paddling över Atlanten.

Vad är ditt råd till romanförfattare som inte vågar tro på sitt färdiga manus?

Bra fråga – att de inte vågar tro på sina färdiga manus. Vet inte riktigt vad jag ska svara. Tror man inte på det så står man kanske inte för det? Då kanske man ska lägga det på vinden och skriva på en ny som man älskar och tror på. Om man inte vågar tro på sig själv, då kanske man har ett problem som inte bara gäller skrivandet, då kanske det är läge för terapi? Det viktigaste är att tro på sitt manus så man orkar med eventuella refuseringar och inte ger upp.Eller så nonchalerar man att man egentligen inte vågar och gör det ändå, d v s skickar iväg manuset. Att göra saker fast man inte vågar kan vara en övningssak. Man kan öva sig i små steg i taget. Jag har själv gjort saker i livet bara för att jag inte vågade, som ett sätt att uppfostra mig själv: sitta nakenmodell för krokielever och hoppa bungyjump. Jag gjorde det förstnämnda 3 gånger, sedan var jag nöjd och har aldrig gjort det igen. När det gäller bungyjumpen en enda gång. Får man alltför mycket ångest av att rucka på sina gränser så kontakta läkare. Jag är säker på att många som skriver också äter s k lyckopiller.

I boken talas om mödan av att färdigställa en roman. Vad är ditt råd för att slippa tappa tilltron till det enorma materialet?

Dels att älska sin berättelse, det ger motivation till att ha tålamodet. Kanske blogga om projektet ;-) Öva upp sin organisatoriska förmåga – dela upp delar av projektet i olika mappar eller filer. Inte vara rädd för att rensa. Ha en ”skräpfil” där det som egentligen inte hör till materialet hamnar, till eventuell återanvändning i annat romanprojekt. Skaffa whiteboard eller tapetrulle och skissa upp trådar, ämnen, karaktärer etc för att få överblick. Eventuellt be en lektör läsa igenom för att få idéer på hur rensa eller organisera berättelsen och gå vidare. Jag tycker inte man ska vara rädd att ta hjälp utifrån när man kommit till ett sådant här skede då råmanuset är rätt så färdigskrivet och man t ex man har en massa material samlat och har svårt att själv gå vidare.

Hur vågar man lita på sin personliga berättarstil när den inte är det minsta lik föredömet Fjodor Dostojevskijs?

Ja du….jag såg en gång på 80-talet en gripande pjäs med Folkteatern i Göteborg om en man som kände sig som en konstnär men inte hade den konstnärliga förmågan att uttrycka det. Ämnet och hans frustration berörde mig djupt. Att ha känslan och längtan i sig men ändå inte skriva som t ex Dostojevskij…Har man nåt annat val än att acceptera den man är och att man skriver som man gör. Sedan kan man tänka att man kan utveckla sin stil med åren. Och självklart lära sig hantverket ordentligt.