Om världens äldsta yrke

och den reglementerade prostitutionen åren kring det förra seklets början, handlar några kapitel i min roman om barnamörderskan i Helsingborg. Det växande industrisamhället skapade nya kvinnojobb, enkla, enformiga uppgifter med låga löner som inte gick att klara sig på utan familjeförsörjare eller extrajobb. För ogifta kvinnor i arbetarklassen kunde prostitution bli en tillfällig nödlösning.

Kvinnor som ägnade sig åt "skörlefnad" skulle "besiktigas". De togs på bar gärning på gatan av sedekonstaplar och fördes till besiktningsbyrån där deras munhålor undersöktes efter blåsor och sår. Sen vidtog en gynekologisk undersökning som visade om de var gravida eller hade veneriska sjukdomar.

Var de friska blev de inskrivna i en rulla och fick sedan gå därifrån med en varning om att komma till regelbundna undersökningar två gånger i veckan. Uteblivande kunde medföra fängelsestraff. Var de sjuka fördes de omedelbart till kurhuset, eskorterade av civilklädd sedlighetspolis.

Inte många prostituerade ville frivilligt låta sig undersökas. Hade de ett vanligt jobb bredvid, som en av hororna i min roman, var det mycket svårt för polisen att göra något.

Enligt reglementeringskommitténs undersökningar åren 1885-1904 undandrog sig minst 40 procent av de prostituerade kontroller. Uteblivandet var tre gånger vanligare bland gatflickor som hade någon smittosam venerisk sjukdom än bland samtliga, sjuka och friska.

Lösdrivarlagen var obönhörlig mot män och kvinnor som av någon anledning inte hade, eller inte sökte jobb. Dit hörde i hög utsträckning prostituerade som kunde dömas till tvångsarbete mellan en månad och ett år, medan återfallslösdrivare riskerade strafftider upp till 3 år.

Kända tvångsarbetsanstalter var Svartsjö dit lösdrivande män skickades och Landskrona citadell dit horan i min roman blev sänd.

Bilden visar en prostituerad danska som just arresterats någonstans i Köpenhamn. Ur GNUDTZMANN A. & Lind, H., Stor-Kobenavn.

Spöket på Citadellet

Här bakom dörren till cell nr 5 på Citadellet i Landskrona spökar barnamörderskan Hilda Nilsson än i dag, om man vill tro vad guiderna berättar.
Ett litet exempel:
Strax efter hennes död år 1917, låstes en kvinnlig prostituerad in i Hilda Nilssons cell. Hon återfick aldrig förståndet efter att ha sett hur det droppade blod från Hildas bibel.
Chockade vakter kunde bara bekräfta vad kvinnan såg.

Eftersom dylika historier florerar om "Änglamörderskan från Helsingborg, kan jag bara konstatera att hon aldrig har spökat för mig, trots att jag sannolikt har mer med Hilda Nilsson att göra nuförtiden än någon annan.

Det finns ett skillingtryck om det fruktansvärda dramat i Helsingborg.
Lyssna på den här: Visornas hemsida > länken "Sjung med minitext".

De sju barnen dränktes, det åttonde stryptes

Jag minns huset där Hilda Nilsson kremerade sina fosterbarn, numera rivet, och jag undrade mycket som barn över hur något så hemskt kunde ske i ett tättbefolkat bostadsområde, utan att maken eller grannarna fattade misstankar.

Nu försöker jag inte att skriva en bloddrypande deckare som så många andra. Alla dessa påhittade mordhistorier som fyller bokhandelsdiskarna tråkar ut mig. Jag tycker att verkligheten är betydligt intressantare.

Fosterbarnsindustrin och det hjärtlösa utackorderingssystem av barn som förekom i Sverige till långt fram i våra dagar är vad jag vill berätta om. Denna makabra tid i svensk historia tycks numera helt bortglömd.

För mig är det ett äventyr att försöka förstå hur en snäll tös som växt upp i en liten by i nordvästra Skåne, kunde bli Sveriges genom tiderna värsta mördare.

Hilda Nilsson (bilden), var den sista i Sverige som dömdes till döden, år 1917. Domen omvandlades till livstids internering.

Mylingens hämnd

Hushållerskan "Helga utan efternamn" har en biroll i romanprojektet, som går under arbetsnamnet "Mördartanten".
Helga försvann mystiskt en sommardag 1951 när hon skulle plocka bär i skogen.
När en gammal dam på orten hörde talas om Helgas försvinnande, konstaterade hon tveklöst att det var en myling som ätit upp Helga.
Den gamla damen försäkrade att Helga hört barnskrik i skogen och trott att det var ett barn gått vilse.

"Om Helga vetat att mylingars öde är att gå omkring i skogarna och leta efter namn, så skulle Helga givetvis ha sagt: 'du får gärna ta mitt', och på så sätt räddat sitt liv.

En myling är ett oönskat föräldralöst barn utan namn, som lämnats att dö i skogen av sin förtvivlade mor", förklarade den gamla damen.

- - -

Om Helgas försvinnande i blåbärsskogen var en mylings verk, vill jag för egen del låta vara osagt. Men jag håller nog en slant på att kyrkans fördömelse av utomäktenskapliga förbindelser och motståndet mot preventivmedel bär den största skulden till Helgas mystiska försvinnande.

Påsk i Björkvik

Björkvik har vänt påsken ryggen.
Björkvik vill inte påsk.
Björkvik vill sommar,
men sommaren har gömt sig i snön.

Det är bara vi här i sommarstugeland.
Det är bara vi som eldar för kråkorna i den gamla stugan.

Inte snöa mer nu, snälla himmelen!
Inte frysa till nu, snälla havet!
Det är ju snart april.

Men visst är det fint, trots allt,
det tunna snötäcket på marken,
och frosten på båtarnas skrov.

Inga människor syns till här i Björkvik,
bara en svan simmar gravitetiskt på öppet vatten
och längtar till sommaren som jag.

- - -

Det är påskafton, och jag tänker på en dikt av Edith Södergran:

Det är en strimma hav, som glimmar grå vid himlens rand,
den har en mörkblå vägg,
som liknar land,
det är där min längtan vilar
innan den flyger hem.

Glada barn och ledsna horungar

Påskkortet med glada barn är från Hilda Nilssons tid. Hildas fosterbarn fick aldrig tillfälle att se så här glada ut, för de var "horungar", oäktingar", "bastarder". De tusentals små liv som råkade födas av mödrar som ägnat sig åt "otukt" och tvingats gå under jorden för att föda, var oftast mycket fattiga.

På Hildas tid var handeln med fosterbarn utbredd. Man kan tala om en regelrätt fosterbarnsindustri. Om denna skamfläck i Sveriges historia, tyvärr redan glömd, handlar min roman.

GLAD PÅSK!

En gammal spis

En gammal kombinerad ved- och koksspis har betydelse i romanen om Hilda Nilsson.

Ved, koks och fotogen köpte Hilda på krita hos "koksagubben". Det är jag säker på, för hon köpte allting på krita. Hon hade aldrig några pengar, hur mycket hon än jobbade och slet på gummifabriken.

Även kaffekannan på spisen är viktig. Hilda var säkert en riktig kaffekäring, som alla andra fattiga fruar ute på Söder.
Fanns inte riktigt kaffe, det gjorde det sällan under första världskriget, så gick det lika bra med cikoria eller något annat surrogat, som fruntimren drack på fat eller på bit.

Hjältinnan i min roman

Blenda är hjältinnan i min roman om barnamorden i Helsingborg. Det är hon som avslöjar änglamakerskan, som Hilda Nilsson felaktigt kom att kallas.

Romanen har starka dokumentära inslag och de flesta namn är därför fingerade. Det är en svår uppgift, känner jag, att balansera mellan det dokumentära och det fiktiva.

Hilda Nilsson var bara 41 år när hon dog 1917. Blenda levde ända till 1980. Blenda bar på sin fruktansvärda hemlighet hela livet. Det var ytterst få som visste att Blenda i hemlighet fött ett utomäktenskapligt barn som sedan mördades av fostermodern i Helsingborg.

Varför höll Blenda allt det hemska inom sig?

Det handlade om skam, om en samhällsmoral som inte accepterade utomäktenskapliga förbindelser och oäkta barn.

Blenda är en tidens hjältinna. Hennes avsikt var att hämta sin son så fort hon tjänat ihop nog med pengar. Hon stred som en lejoninna för att få veta vad som hänt barnet. Men förgäves. När Hilda Nilssons groteska brott avslöjades, var Blendas "lille Gunnar" redan död.

Anklagande ögon ...

Jag är förföljd av huvudpersonen i mitt romanprojekt. Hilda Nilsson heter hon. Men egentligen skulle hon velat heta Hulda i stället, ett namn som var på modet åren kring det förra sekelskiftet.

När Hilda jobbade på "Galoschan" (Helsingborgs gummifabrik) svor hon så det tjongade i väggarna. Det gjorde alla skotöserna på Galoschan. Svor man inte så kunde man åka på en propp för att man var tillgjord och försökte göra sig finare än man var.

Hilda förföljer mig med sina anklagande blickar.
"Gå hem och skriv klart!" röt hon till exempel i förmiddags, när jag satt i bastun och tog igen mig efter jympapasset.
Jag tror jag vet varför hon är så irriterad. Hon vill få manuset klart, så hon kan få vila i frid.
Hon har stora förhoppningar, tror kanske att hon ska få upprättelse, om bara romanen blir publicerad.

Sällsamma konster

Gått omkring på antikmässan i Älvsjö några timmar. Där kunde man köpa krimskrams att ställa på hyllorna och tavlor att hänga på väggarna för miljonbelopp. Bland annat föll mina blickar på ett oöppnat brev inom glas och ram. Brevet, som var från tingsrätten, var adresserat till konstnären Dan Volgers.

Det var nämligen så här att Volgers hade blivit dömd att betala 2 400 kronor i böter för någon slags provokation, men han öppnade aldrig brevet. I stället satte han det inom glas och ram. Vips, blev böterna förvandlade till konst som just nu betingar ett pris av 200 000 kronor på marknaden.

Man blir förvånad.

Nej då, jag köpte inte Volgers inramade böter. Jag fick en mycket finare present av min man som bara kostade 150 kronor. Se bilden!

Nyförvärvet är en gammal tidningsannons från Helsingborgs gummifabrik, eller "Galoschan" som vi sa när det begav sig och min bästa väninnas far var förman där.

- - -

Romanen som jag slåss med om dagarna, utspelar sig till en del på "Galoschan", som även kallades "Sista hoppet".
"Galoschan" var länge Helsingborgs största arbetsplats med över 3 000 anställda. De flesta skandalöst underbetalda kvinnor. Fabriken lades ner år 1991.

Jordbodalen och skrivarmödorna

Detta är Jordbodalen där björk, bok, ask, ek och klibbal var rekvisita på min barnteater. Här åkte jag skridskor på vintern, plockade vitsippor om våren och fångade spigg och grodyngel i Gåsebäcken om sommaren.

Jordbodalen är en ravin som skär genom Helsingborgs landborg. Jag växte upp på Eskilsminne, ett idylliskt litet samhälle alldeles ovanför denna trolska dal, som jag skulle kunna skriva en
lång berättelse om. Det kanske jag också gör, när mitt nuvarande romanprojekt om fostermodern och barnamörderskan Hilda Nilsson är klart.
Hilda dömdes till döden år 1917, ett straff som snart omvandlades till livstids internering.

Jag är journalist till yrket och har bland annat skrivit om arbetsmarknad, inrikespolitik och kulturfrågor. Numera är det framför allt 1800-talet och 1900-talets första decennier, som jag fördjupar mig i och skriver om.

Under ett par års tid, i skuggan av första världskriget, mördade Hilda Nilsson åtta små barn i sitt fattiga arbetarhem på Söder i Helsingborg. Det skrevs spaltmeter om det hemska dramat långt utanför Sveriges gränser. I dag är det i det närmaste bortglömt.

Mitt hem låg inte långt från huset där barnamorden begicks. Alltsedan jag var barn har jag fascinerats av Hilda, och undrat hur denna stillsamma, närmast blyga kvinna, som grannarna alltid talade så väl om, kunde begå dessa ohyggliga brott mot värnlösa spädbarn.

Det var en svår brytningstid med stor fattigdom, snabb industrialisering och enorma klassklyftor som Hilda Nilsson levde i. Hon tog sig an fosterbarn, horungar, oäktingar, som ingen ville ha och samhället blankt struntade i, mot betalning, för att klara familjens försörjning. Men pengarna räckte ändå aldrig.

Fler bilder som jag tagit av Jordbodalen finns här
Mer


Mikael Barnholdts video om Jordbodalen.