Värsta påhoppet på Camilla Läckberg

Lotta Olssons artikel i DN den 28 juni var det hårdaste omdöme jag läst om Camilla Läckberg och - om möjligt - ett ännu grövre påhopp på alla hennes läsare.
Vilka rallarsvingar!

---

Nu samlar jag återigen ihop mina papper inför resan till Helsingborg och researcharbete på den danska ön Fyn.

Svendborg 1880-talet.

Blommor, juninätter och fula läten

Jag läser Dom Helder Camara och är betagen.

Jag tycker mer och mer om blommor.
De talar till mig samtidigt
om livets flyktighet
och om evigheten.

Letar vidare i mina diktböcker och finner den här:

Juninatten

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

[...]

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Harry Martinsson, Dikter (1953-1973).

- - -

Harry Martinsson växte upp som ett fattigt sockenbarn övergiven av sina föräldrar. Han gick sitt första år i folkskolan i byn Alltidhult i Småland.
Det kommer mig att tänka på Carl Jonas Love Almqvist (1768-1846) som nånstans skrev om vad han kallade "fula läten". Jag undrar om det inte var i "Drottningens juvelsmycke"?
Alltidhult är verkligen inget fult läte. Jag tycker att Alltidhult är ett mycket vackert läte.

Dämmet i Alltidhult vid Alltidhultsån för länge sedan.
Olofströms kommuns bildarkiv

Alltidhult
av Harry Martinsson

I önskedrömmen kan det stundom hända
att allt tas om, får drömda perspektiv.
Vi förs av minnets ström och återvända
mot drömda utsiktspunkter i vårt liv.
Då väljer jag av hela hjärtat fullt
en ås bland dungarna kring Alltidhult.

I drömmen ser jag vårens bokar lysa
med späda lövverk nedom Boafall,
när vägen går till Alltidhult om våren
och skogen ter sig som som en ljusblond hall
med solens spel på genomlysta sväv
av friska löv som bilda vårens väv.

För skygg att låta hela hjärtat tala
om det, som ligger närmast till för dikt,
gör människan orden vanliga och svala
så snart hon närmar sig sin djupa bikt.
Men långt ur fjärran blev mitt hjärta fullt
av längtan varje vår till Alltidhult.

Så minns man våren, som blev född att svinna
mot sommarmognad på sin färd mot höst.
I soluppgången ser jag ljuset rinna
i barndomslätta floder ifrån öst.
Bland skogens lövverk bryts dess blonda ström.
I Alltidhult har livet självt sin dröm.

Dagens bild

Jag hade en idé om att ta en bild om dagen med min digitalkamera och klistra in i ett minnesalbum.
Bilden tänkte jag skulle skildra en intressant aktivitet, som skulle få mig att för alltid minnas just denna märkvärdiga dag.
Ja, så tänkte jag, men så blev det inte.
Projektet är nedlagt på grund av bristande intressanta aktiviteter. Numera knäpper jag vad som helst som sker omkring mig. Och då blir det för det mesta som i dag.

En katt låter dig sova i sängen. Ute på kanten.
Jenny de Vries

- - -

Mer klokt om katten:

En katt är en snäll husse, om du bara vet din plats.
Paul Gray

Om en människa kunde korsas med en katt skulle det förbättra människan men försämra katten.
Mark Twain

Om du är värd dess tillgivenhet blir katten din vän, men aldrig din slav.
Théophile Gautier

– – –

Dagens bild föreställer Mons, som vi bor hos.

Skriv en kortnovell

om kärlek, och vinn 15 000.
Ej professionella skribenter.
Läs mer här

En rolig dystergök

Jag bläddrar förstrött i det utmärkta magasinet Fokus. Det visar sig vara ett gammalt nummer från den 14 december, 2007.

Blicken fastnar på en likaledes utmärkt intervju med regissören Woody Allen, skriven av Gunnar Rehlin.

Jag läser att Woody Allen blivit "nästan döv på höger öra" på äldre dar. Han är född 1935. Och han har blivit "rakt igenom svartsynt". Inte ens tanken på de egna barnen kan väcka någon livsglädje hos honom längre.

– Det enda jag kan tänka på är vilket helvete barnen kommer att få när de blir äldre, säger han, och konstaterar att människor lever i ångest, terror och sorg. Meningslösheten gäller lika för alla människor, även dem som säger sig vara lyckliga.
– Sedan blir vi äldre, vi blir sjuka, vi dör.
Numera görWoody Allen film enbart för att slippa tänka på det meningslösa i tillvaron, får man veta.

Stackars olyckliga människa, tänker jag efter att ha läst klart den långa intervjun. Med saknad minns jag hans tidigare filmer, innan de blev så förbålt svartsynta och griniga.

Så friska, underfundiga och humoristiska! Och alltid med en underström av vemod, ja, sorg, som höjde dem skyhögt över ordinära komedier.

Trots att livet är en så "fruktansvärt tragisk händelse", som han uttrycker sig, är Woody Allen ändå paniskt rädd för att dö.

Vilken rävsax att sitta i! tänker jag.

Men så minns jag att han även uttryckt sin dödsångest så här:

– Det är inte det att jag är rädd för döden. Jag vill bara inte vara där när det händer.

Det tycker jag var roligt sagt.

När det stora vemodet rullar in

som när jag måste lämna Cagnes /s Mer fast jag inte vill, då är inte jag den som går omkring och tror att jag måtte vara född med en tungsint gen med miljarder förtvivlade små proteiner.

Och inte för en enda sekund inbillar jag mig att jag är kroniskt deprimerad bara för att jag tänker mer på rosens förgänglighet än på dess korta, betagande blomning.

Om någon skulle säga till mig på hemresan från Cagnes /s Mer:

– Ditt vemod är bara en känsla av uppgiven nedstämdhet (som någon så oklokt har skrivit i Wikipedia), då skulle jag helt kort svara som Karl XII:

– Lappri!

Sedan skulle jag ta fram min mp3-spelare och lyssna på Leonard Cohen i stället.

För ingen kan som Cohen förstärka känslor av vemod över lyckliga stunder som redan är förbi, men alls inte förlorade.
Med Cohens musik återkallas de vemodiga minnena och blir närvarande igen.

Den 3 juli kommer maistro Cohen till Sofiero slott i Helsingborg. Hoppas han vill framföra mästerstycket "Tower of song".

Leonard Cohens hemsida

Det är alltså här jag bor

i Villa Ephrussi de Rothschild byggd i italiensk renässansstil.

Nej, jag skojade.

Det var baronessan Béatrice Ephrussi, dotter till en förmögen bankdirektör och hustru till en ännu mer förmögen bankir, som bodde i den här villan på halvön Cap Ferrat i början av det förra seklet när franska rivieran just börjat befolkas av semestrande miljardärer.
Hennes blivande make "upptäckte" nämligen Cap Ferrat och tyckte det var lämpligt att slå sig ner med sin bortskämda baronessa i denna sköna trakt. Cap Ferrat är nog fortfarande en av de vackraste platserna på jorden. Villapriserna är givetvs skyhöga.

Som sagt: Här i Villa Ephrussi de Rothschild på Cap Ferrat bor inte jag, och inte skulle jag vilja det heller. För mycket att städa.

Men visst är det fint att gå omkring i den sagolika parken och njuta av alla vattenspelen och de sköna blomsteruppsättningarna som prunkar i rabatter, vaser och krukor vart man ser, och kunna fantisera om hur det skulle vara att själv bli serverad frukost på sängen av sin tjänarinna i denna fantastiska villa.

Oops! Man får absolut inte fotografera i baronessans sovrum, sa vakten.
Men gjort är gjort. Baronessans frukostbricka är härmed förevigad.

Gäst i paradiset

Jag älskar ljuset i Procence. Jag älskar blommorna, solen, det milda klimatet och människorna som inte står ut med tillvarons fulhet. Överallt skapar man vackra blickfång som tjusar ögat. I trädgården, i snabbköpet, i kvartersrestaurangen ...
Vart man ser är det vackert, fräscht, skönt att skåda.
Problemen, katastroferna, eländet är någon helt annanstans.
Var? Ja, det kan man undra. Om man gitter.

Jag är som förtrollad och förledd av de estetiskt upplagda bakverken i bageriet, av dofterna från de många ostarna i mataffären på hörnet, av grönsakerna som tronar som färgsprakande konstverk i sina lådor på marchén, av blommornas färgprakt, palmernas mångfald, platanernas sköna skugga, ja, av precis allting.

Så där kan man hålla på och utgjuta sig i panegyriska lovtal, när man som jag är en tillfällig gäst i paradiset och fullständigt har förlorat distansen, relevansen, sansen och balansen.
Men tillbaka hemma blir jag normaliserad igen, det vet jag ju.

Problemen, katastroferna, krigen som medierna pumpar ut i parti och minut, kommer att tala om för mig att det tröstlösa eländet i världen inte alls tagit slut, om än det befinner sig på behörigt avstånd från min trygga vardag hemma i Sverige.

För det är väl därför som vi svenskar läser tidningar och lyssnar på nyheter så intensivt och oftast flera gånger om dagen?
För att få höra de lugnande budskapen om att krigen, översvämningarna, jordbävningarna, flygolyckorna och seriemördarna som skövlar, dödar och förstör, åtminstone gör det någon helt annanstans än hos oss.

Eller?

Fotot föreställer min lilla blomlåda på altanen hemma i verkligheten.

Den vackraste vingården i hela världen

Så här på midsommaraftonens morgon känner jag inte att jag måste publicera en majstång med löv och blommor och fiolspel och små grodorna och allt det där.

Nej, jag måste få visa en bild från Domaine Rabiega, vingården som jag alltid måste besöka även om det är textreklam att på detta hejdlösa sätt tala väl om en enskild näringsidkare.

För det är så fantastiskt underbart att bara gå omkring på den tio hektar stora vingården, som ligger på en kulle i det provensalska landskapet, i staden Draguignan, halvvägs mellan Nice och Aix-en-Provence.

Här på Rabiega har odlats vin sedan familjen Ière ägde egendomen på 1500-talet. Vinproduktion under eget namn inleddes på 1960-talet av Christiane Rabiega, som 1986 sålde egendomen till svenska statens Vin&Sprit. Men sedan en tid ägs Domaine Rabiega av Anders Åkesson, som är utbildad viningenjör.

Nu i juni öppnades här även hotell och restaurang. Bästa tänkbara mat och dryck erbjuds gästerna, men inte är det gratis precis, och absolut inte nödvändigt heller.

Det är blomsterfägringen, vinodlingarna, de vackra byggnaderna och det fantastiska ljuset över alltihop som gör mig fullständigt sprittande glad i hela kroppen när jag går omkring här.

På Domaine Rabiega odlas kvalitetsdruvor som utgör basen i husets vita, rosé och röda viner, bland annat toppcuvén Clos Dière, som kräsna franska vinguider gett högt betyg och givetvis kostar det därefter.

Domaine Rabiegas hemsida

Fler bilder från vingården

GLAD MIDSOMMAR!

Tankar under platanen

I skuggan under platanen sitter jag och tänker på den tid som flytt. Jag tänker på då när diktaren Frédéric Mistral levde på samma provencalska jord som jag gör nu.
Kanske satt han vid något tillfälle under exakt samma platan som jag med ett glas pastis. Som jag gör nu. Det kan man aldrig veta.
Kanske satt han och filade på Le Trésor du Félibrige, den provensalska ordbok som han arbetade med i sex års tid och som blev klar år 1886?
Eller satt han rentav och skrev på sitt största verk, Mirèio, en episk dikt i tolv sånger med motiv från Provence, som renderade honom nobelpriset i litteratur år 1904. Inte vet jag, men hans bekymmerslösa skrivarliv är spännande att fantisera kring.
Mistral kom från en mycket förmögen familj och behövde aldrig arbeta för sitt uppehälle. Hans mor var en bondflicka, som inte förstod franska och under hela sitt liv aldrig talade något annat än det provensalska språket. Var det därför som han alltid höll sig till detta språk i sitt skrivande?

Det är så härligt lätt att leva här i Provence även om man inte är rik som Frédéric Mistral. Vädret tycks aldrig kunna bli annat än behagligt. Jo, för varmt, kan det förstås bli. Alldeles för varmt. Puh!

Jag tror att den vackraste tiden här är nu. I juni när allting är friskt grönt och blommorna öververkligt vackra.

Fler bilder på hemsidan

Dags att samla ihop papperen

inför resan till Cagnes sur Mer. Vi bor som vanligt med utsikt över Medelhavet och den livliga fiskehamnen Cros de Cagnes, men tycker det är minst lika fint en bit högre upp, i medeltidsbyn Haut de Cagnes med den gamla Grimaldiborgen och konstnären Renoirs hem, som numera är museum. I Haut de Cagnes bor folk i välskötta, idylliska hus i renskurade gränder som doftar av god mat och vackra blommor.

Cagnes tillhör visserligen Centrala Rivieran, men massturismen har inte letat sig hit. Det är inte här som det häftiga nattlivet finns. Folk som vill roa sig på nattklubbar söker sig hellre till orter med betydligt mer puls, typ Nice, Cannes, Antibes eller S:t Tropez.

Men det är i Cagnes, där folk sover fridfullt om nätterna, som vi trivs allra bäst. Allt vi behöver finns här. Barer, restauranger och pubar vart man ser, provencalsk marknad, massor med butiker och - som sagt - tystnad om nätterna.

Skriv en novell och vinn pengar!

Umeå 2014
Umeå siktar på att bli "Capital of Culture 2014" och inbjuder
alla författare, professionella och amatörer, till en novelltävling.
Tävlingen kommer att pågå tre år i rad och en vinnare varje år belönas med 100.000 kronor.
Deadline 31 oktober 2008.
Läs mer

Fantastiktävlingen 2008
E-författargruppen SKRIVA och föreningen Novellmästarna utlyser för 9:e året i rad en fantastiktävling på temat science fiction, fantasy, skräck.
Deadline 1 september 2008.
Läs mer

Det är så svårt att tänka bort felen och dåliget

Här ligger Mons S*Zagamin Enrique och duger.

------------------------------------

När Bob Hansson kom ut med boken "Här ligger jag och duger", fick han frågan om vilka knep han har när han skriver.

Han svarade på detta vis:

När jag skriver skriver jag utifrån en eller annan impuls. De impulserna tycks vara vanligast för mig på andra platser än vid skrivbordet. Jag skriver så generöst som möjligt, försöker tänka bort rätten och felen. Braet och dåliget. Sedan går jag hem till skrivbordet och redigerar dikten tills den så tydligt och attraktivt som möjligt förmedlar sig […].

Hm. Det där med att tänka bort rätten och felen, braet och dåliget, ska jag ta och testa, minns jag att jag tänkte.

Fast, vid närmare eftertanke ... Nej. Inte.

Rätten och braet klarar jag nog att tänka bort. Det är ju ändå så lite i sammanhanget. Men felen och dåliget …

Nej, det går aldrig.

Vilken härlig intervju!

Bonniervideo.se

"Om konsten att läsa och skriva"

Jag stod i går på Vaxholms fästning och blickade ut över det solglittrande vattnet. Inte tänkte jag på kanonkulor, mörsare och general von Döbeln, som man kanske skulle kunna tro.
Nej, jag funderade över allt klokt som den genialiske Olof Lagercrantz skrivit i sin bok "Om konsten att läsa och skriva".

Jag bestämde mig för att citera några rader i bloggen när jag kom hem:

[…] Jag har som alla skribenter svårt att lämna från mig ett bokmanuskript. Bristerna framträder extra tydligt inför den prövning en publicering innebär. Men dagen kommer då jag måste, därför att jag inte orkar mer. Antingen slänga eller sända till förlaget. […]

[…] Det är på rytmen det kommer an. En svåråtkomlig inre organisation! En språkets andning! […]

[…] Jag insåg tidigt att det fanns ett samband mellan min förmåga att skriva och min kunskap om det behandlade ämnet. Ju mer kunskap desto bättre språk. […]

[…] Ofta fann jag att jag inte ägde kunskap nog, att jag försökte pressa mig att säga vad jag i själva verket inte kunde säga. […]

I går sprang jag Stockholms-maran

och gick i mål som bästa kvinna på 2.34.14.

Neeej, det var inte jag. Bara lögn och önsketänkande. Men det vore roligt att för en gångs skull få känna sig så där lyckad, energisk och envis som Isabellah Andersson.

Sanningen är att jag bara satt på en uteservering, drack en läskande öl och såg 15 000 svettiga löpare svischa förbi.

Nåja, i den sista klungan, svischades det inte precis. Det stapplades, halvt avsvimmat i hettan.

Och ändå. Hur oändligt beundrar jag inte detta stapplande sega folkslag? Jo, mer än Isabellah, faktiskt. När jag tänker efter.

Jag tog en bild, som jag ofta gör, för att på ålderns höst minnas vad jag egentligen gjort i hela mitt liv.