Denna blogg är inte död

den bara tar en tupplur då och då.

När det som måste göras,
tränger på,
hinns det roliga inte med.

Jag skulle inte köpa Lars Noréns dagbok.

Jag skulle hålla mig för god för att läsa andras privata dagböcker. Det skulle kännas som att stå och glo i nyckelhålet. Usch!

Sedan hände följande:

1. Vilken tidning jag än öppnade, vilket kulturprogram jag än zappade in på så var det Noréns dagbok alla pratade om.
2. När jag slank in i någon bokhandel, vilken som helst, så var det Noréns dagbok som lyste i ögonen.

Till slut förmådde jag inte stå emot längre. Jag gick och köpte den tunga tegelstenen, baxade hem dem på tunnelbanan, och undrade i mitt stilla sinne var jag skulle ställa det svarta eländet, utan att det liknade centralpunkten i mitt liv.

Läste:
… hem, stök, okoncentrerat, inte så bra, Micke, mycket bra, underbar, han var mycket bra, äta middag, hummer, handla, C borta, C hemma, C vill älska, men jag trött, osv.

Sedan kom jag till Leif Zern, som alltid sitter och sover på teaterpremiärer, fast han bör vara ytterst vaken eftersom hans jobb är att recensera teater i Dagens Nyheter.

Läsningen började kännas alltmer obehaglig.

Noréns dagbok är en dagbok. En dagbok är ingen skvallerbok. Ingen människa i världen har med Noréns privata dagbok att göra. Noréns dagbok är lika mycket en privatsak som vilken annan dagbok som helst.

I en dagbok står det var och en fritt att tycka och tänka om sina vänner och ovänner. Det blir givetvis pinsamt om någon annan råkar läsa vad man har skrivit, men å andra sidan är det deras eget problem om de snokar i folks privatliv.

Noréns dagbok innehåller inga råa, ogrundade invektiv. Här finns inga slag under bältet som inte författaren motiverar noga och begripliggör för sig själv (och läsaren). Här finns även några avsnitt som är njutbar litteratur.

När Norén valde att publicera sin dagbok blev den ingen dagbok längre. Den blev med ens värsta sortens skvallerbok. Innehållet förvandlades till skvaller i samma ögonblick som förlaget offentliggjorde det.

Nu undrar jag bara: Varför i hela fridens namn valde Norén att offentliggöra sin privata dagbok? Varför valde Bonniers att trycka detta - om det inte bara var för pengarnas skull? Jag kan för mitt liv inte förstå det.

Jag hade blivit tondöv

– Jag började för 7-8 år sedan, men övergav projektet, för jag insåg att jag var tvungen att lära mig mer om hur man skriver en roman.

Det säger Malte Persson i DN den 19 augusti. Malte Persson romandebuterar med "Edelcrantz förbindelser".

Hans ord låter som den skönaste musik i mina öron.

Jag har också känt att något var alldeles galet, men kunde inte komma på vad det var. När jag lade handen vid det sista kapitlet av "Hilda" i mitten av mars, hade jag producerat 350 A4-sidor och blivit tondöv på kuppen.

Jag insåg att jag måste ta en lång paus, började reka på annat, reste bort och slog bort alla tankar på "Hilda".

Det var medan jag tänkte på allt annat än Hilda som det hände. Plötsligt och alldeles oväntat, visste jag vad felet var.

Det handlade om anslaget, om en ton, den rätta tonen för Hilda.

Jag förstod det inte i mars, men nu vet jag vad det är som klingar så falskt i öronen när jag läser högt.

Jag övergav aldrig min Hilda. Jag tog bara några månaders nödvändig paus från henne.

Den 1 september ska jag börja "tonsätta" henne på nytt. På rätt sätt.

Men innan dess ska jag köpa en stol som klarar lång tids nötning.

Denna kanske.

Vissa tisdagar ... som i dag ...

"Att kunna stava är inte det viktigaste. Vissa dagar har det ingen betydelse alls om man kan stava till Tisdag."

Nalle Puh

Tack för Oscar Wilde

Har man ingenting att säga, så är det bättre att låta Oscar Wilde göra det:

"Vi ligger alla i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna."

Frågan är om inte den här är bäst:

"But what is the difference between journalism and literature?
Journalism is unreadable and literature is not read. That is all."

Tänkvärt

"Bloggen kan vara ett visitkort. Den kan göra att du får jobb, eller att du inte kan få jobb, i värsta fall.”

Geert Lovink

Holländsk mediateoretiker, journalist, författare

Något intressant att läsa

"Jag reser aldrig utan min egen dagbok. Man måste alltid ha något intressant att läsa när man åker tåg."

Oscar Wilde

Som Nalle Puh

Skrivtid.

Måste tänka som Nalle Puh:

– Det är roligare att prata med någon som inte använder långa, svåra ord, utan hellre korta, lätta ord som: "Vill du ha lite mat?"

För att undvika krångliga, meanderslingrande beskrivningar, är det ALDRIG FEL att tänka som Nalle Puh:

– När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man ibland att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är helt annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på.

Ett namn kan säga mer än tusen ord

Om man vill berätta något väsentligt om sin romanfigur utan att behöva bluddra en massa onödiga ord, kan namnet vara den bästa hjälpen.

Tyrone är t.ex ett bra romannamn på en äldre man ur arbetarklassen.
T.ex. Tyrone Bengtsson.



Leonardo är ett bra romannamn på den som är lite yngre.
T.ex. Leonardo Jönsson.



Rutger är också ett bra romannamn i många fall.
T.ex. på en greve, baron eller friherre.
Eller för att beskriva en gammal krigare,
eller en nobel gentleman från Öfre Östermalm.



Handlar det om tjejer i största allmänhet, kan de gärna kallas Britney, Paris och Lindsay.
Varför inte Britney Johansson, Paris Gustavsson och Lindsay Persson.



Men det kommer förstås an på vilken historia som ska berättas.

-------------------------------------------------------

När man är ung, har man något att säga.
När man blir äldre, har man något att berätta.

Resumé

Den danske landsby på Fyn.
En vältepetter för män.
Om han hade stannat längre, hade hon gått hem.
En docka, ett klunkerum, ett gammalt slott
(som jag ska återkomma till).
Berättelsen om en gammal byssaluda.
Alla mina år ihop med Cary Grant.

Den danske landsby på Fyn

är en plats på jorden dit jag vill återkomma ofta. Här har 1800-talets miljöer återskapats med hjälp av autentiska byggnader, verklighetstrogna dockor och alldeles riktiga människor som agerar som trovärdiga 1800-talsmänniskor, och omedelbart sätter in besökarna i en alldeles verklig och ändå svunnen tid.

Det finns så mycket att berätta om denna fantastiska by. Dess make tror jag inte finns någon annanstans. Jag publicerar några bilder från byn, mest för att hålla kvar den egendomliga känslan av att ha färdats rakt igenom det förgångna.

Det var sa dejligt ude paa landet, skrev H.C. Andersen i inledningen till Den fula Ankungen. Ett besök i Den danske landsbyn, är som att träda rakt in i den store sagoberättarens tid omkring 1850.

Frukostgröt i bondgården.

Välsituerad bonnagård.

1800-talsinteriör.

En torpares humleodling.

Katekesläsning.

Sorg i träskomakarbostaden.

En vältepetter för män

Om man, som jag, har anledning att fördjupa sig en smula i cykelhistoria, eller om man bara tycker det är roligt med cyklar i största allmänhet, är ett besök på den fina cykelutställningen på Varbergs fästning en riktig guldgruva. Det går bra att fotografera i muséet, om man stänger av blixtfunktionen.

I början, får man veta, hände det många olyckor med den besynnerliga nymodighet som kallades velociped. Givetvis var det enbart män som använde den. Var det någon som trodde annat?

Cykelns många kritiker kallade velocipeden för vältepetter. Men utvecklingen gick som vanligt inte att stoppa. En bit in på 1900-talet fanns det även kvinnor som cyklade, eller åtminstone vågade sig på att åka på fästmannens cykelstång till Folkets park under de ljusa sommarkvällarna när det spelades upp till dans på rotundan.

Om han hade stannat längre, hade hon gått hem …

Tempoväxlingar i en text skapar stämning och spänning, men pluskvamperfekt kan lätt röra till det.

Så här ska man skriva, säger en språkexpert:

Om han hade stannat längre, hade hon gått hem.

Skriv aldrig:
Om han hade stannat längre, skulle hon ha gått hem.

Man får absolut inte blanda in ordet skall i en mening som har ordet ha i förluten tid, säger experterna.

Ändå är det precis det många gör.

I gymnasiet fick jag lära mig att pluskvamperfekt ska användas i omskrivningar av konjunktiven i irreala villkorssatskonstruktioner.

Bara en sån sak. Jag förlorade totalt intresset för pluskvamperfekt efter det.

Samtidiga händelser bör återges med samma tempus.

Skriv:

Fiskaren talade om att han hade lotsat ett utländskt fartyg. Till belöning hade han fått en stor summa pengar.

Skriv inte:

Fiskaren talade om, att han hade lotsat ett utländskt fartyg. Till belöning fick han en stor summa pengar.

Belöningen fick fiskaren i samband med lotsningen, inte vid omtalandet. Nämligen.

--------

Skolfröken och blivande nobelpristagaren Selma Lagerlöf behärskade pluskvamperfekt till fulländning, men varför använde hon jämt så ofantligt många kommatecken? Det vimlar och kryllar av dessa infernaliskt tröttsamma små maskar överallt i alla hennes romaner.

P.O. Enquist använder pluskvamperfekt som ett stilgrepp i sin roman "Livläkarens besök". Effekten är en fantastiskt spänstig och tät text.

Ett litet utdrag:

Vagnen hade stannat. Inifrån vagnen betraktade Konungen och Struensee en människa sittande på en träställning. Konungen befallde att vagnen skulle köra närmare, och man hade nu tydligt kunnat urskilja gestalten. På en trähäst, tillverkad av två bockar med en grovt tillyxad bjälke emellan, satt en ung bondpojke, naken, med bakbundna händer och fötterna surrade samman under bjälken. Han var kanske sexton år. Hans rygg var blodig, han tycktes ha blivit piskad, och blodet hade levrat sig. Han skälvde våldsamt och tycktes mycket nära att förlora medvetandet. – Jag antar, hade Struensee sagt, att han försökt rymma. Då sätts de upp på trähästen. De som överlever rymmer aldrig mer. De som dör slipper livegenskapen. Så är det i Ert rike, Ers Majestät. Christian hade med uppspärrad mun, full av fasa, stirrat på den torterade. Den lilla folksamlingen hade under tiden retirerat. – En hel bondeklass sitter på den där trähästen, hade Struensee sagt. Det är verkligheten. Befria dem. Befria dem.

Trähästen på bilden är från Wanås slottspark.

En docka, ett klunkerum, ett gammalt slott

Egeskovs slott från 1500-talet, Sydfyn.

Docka från år 1900 med äkta hår. Dukkehuset.

Klunkerummet. En 1890-talsinteriör.

Ibland måste även en skåning ta hjälp av ett dansk-svenskt lexikon.

Klunke = tofs, frans, boll, gnälla.

Kunkemøbel = nittiotalsmöbel.

Berättelsen om en gammal byssaluda

"Vi ses i byssaludan", så sa vi alltid hemma i Helsingborg förr i världen.

Byssaluda betyder busshållplats på rikssvenska, är det nog bäst att tillägga för dem som annars inte hänger med i klyket.

Byssaludan var en mötesplats för oss tjejer i yngre tonåren. Där satt vi och smygrökte - javisst, det är förfärligt - och pratade om killarna, som aldrig hade tid att stanna till vid byssaludan. De bara visslade förbi som röda raketer på sina trimmade Puchar.

Jag tror att det stavas så. Puch. Det var en sorts moped, och alltså ingenting som vi tjejer, vid denna historiska tid, ens drömde om att få flyga fram på. Vi drömde bara om killarna som visslade förbi som röda raketer på sina trimmade Puchar.

Det är helt annat nu. Eller?

Men det var inte det jag skulle berätta. Jag skulle berätta om byssaludan på den här bilden. Den är belägen i en liten by nånstans i Skåne, där jag nyligen har varit på blixtvisit.
Den gamla byssaludan talar sitt eget språk. Man förstår på en gång att jag varit på blixtvisit i en länge sedan övergiven by.

Icke så. I den här byn är det bara byssen som har stuckit sin kos - och, ja, förstås handelsboden, jobben och politikernas skola, vård och omsorg.
Men här är ändå fullt av liv och rörelse hela dagarna. Glada, trevliga tyskar, nämligen, som har tagit över hela den övergivna byn och lärt sig tala en exemplarisk skånska.

Tyskarna är så glada åt de idylliska skånska boningarna. Glada åt de skånska sjöarna, som de har alldeles för sig själva att fiska och bada i. Glada åt de skånska skogarna, ängarna och fågelsången. Glada, åt de jättemånga tyska vännerna alldeles in på knuten.

Ja, i själva verket är tyskarna så glada över alla våra vackra, övergivna Skånebyar att de helst inte vill fara hem till sitt Tyskland alls. Och jag tror att det är mest för syns skull som de ändå gör det. Ett par veckor på vintern.

Tyskarna behöver ingen byssaluda att sitta och vänta på byssen i. De har sina bilar, motorcyklar och EU-mopeder att vissla iväg till stormarknaderna med.

För stormarknader är åtminstone något som oavbrutet växer upp som svampar ur den skånska myllan.

Alla mina år ihop med Cary Grant

I hela mitt liv har jag betraktat Helsingør som en del av Helsingborg, staden där jag föddes och växte upp.
Aldrig någonsin har jag brytt mig om något så egendomligt som en nationsgräns mellan Skåne och Danmark.
Inte förrän jag flyttade till Stockholm fattade jag att min huvudstad inte var Köpenhamn, utan Stockholm. När man bor i Skåne är Stockholm väldigt långt borta ska jag säga, medan Köpenhamn bara är ett stenkast ifrån.
Än i denna dag tycker jag att Stockholm är väldigt långt borta fast jag bor här.

Det skulle aldrig falla mig in att, som Anita Ekberg på sin tid, dölja min helsingborgdialekt, som har inslag från danskan, och börja prata något slags konstlat, tillrättalagt språk som kanske en stockholmare som PC Jersild kunde tänkas begripa, se Aftonbladet.
Jag tycker för min del att dialekter ger viktig information om människor och miljöer. De är därför väl värda att vårdas och bevaras.

Jag tar alltid färjan till Helsingør när jag är i Helsingborg. Bland annat för att äta glass i den eminenta glassbaren på Brostrœde (öppen endast på sommarhalvåret).

Och än i dag hänger givetvis det gamla gulnade fotografiet av filmstjärnan Cary Grant på väggen, som det väl har gjort i minst femtio år nu, skulle jag tro, och säkert kommer att göra i minst femtio år till, eller i alla fall tills det rämnar av ålderdomssvaghet.

När jag var barn fanns det endast tre gudomliga smaker att välja mellan i glassbaren på Brostrœde: Vanilj, choklad och jordgubb. Men sedan några år tillbaka finns det faktiskt även pistagesmak, och den är också väldigt god.

När Cary Grant besökte glassbaren någon gång på 1950-talet (tror jag), fanns förstås inte pistage än på många år.

Den store filmcharmören toppade sin strut med fløde og syltetøj, och, vem vet, kanske även en chokladbulle som hotade att tippa över kanten om han inte åt upp den fort nog. Den fanns i alla fall inte i sinnevärlden mer när fotot togs.

Efter alla mina år ihop med Cary Grant på Brostrœde glassbar, har jag känt mig tvungen att ta reda på lite mer om denne världsberömde, eller ska jag kanske säga - förr i världen världsberömde man - ty ingenting varar evinnerligen, som bekant.

Cary Grant föddes den 18 januari 1904 i Bristol, England och dog den 29 november 1986 i Davenport, Iowa.
Några kända filmer där han hade huvudrollen var i Hitchcocks "Ta fast tjuven", där han spelade mot Grace Kelly och i "Notorius" där hans motspelerska hette Ingrid Bergman.
Efter filmen "Skynda långsamt grabben", 1966, drog han sig tillbaka.
Vid 62-års-ålder hade han spelat film i mer än 30 år.
I fortsättningen ägnade Cary Grant sig åt sina hobbies:
golf, förvalta sina pengar och cirkusforskning.
Cary Grant hade stora kunskaper i flygande trapets.
Han var gift fem gånger.
I sitt fjärde äktenskap blev han far för första och enda gången. Dottern Jennifer Grant, föddes 1966.
Han fick tre Oscarsutmärkelser.

Glassbaren på Brostrœde