En statares lediga dag

Nu är det kapitel 3. Handlar om stataren Rudolf Nicklassons lediga dag.

Rudolf har endast tre lediga dagar om året från sitt arbete som ryktare på Sireköpinge säteri, en mil utanför Landskrona.

-----

Det är i mitten av juni år 1892. Rudolf är ledig, raglar drucken omkring i Helsingborg med pavan i näven, letar efter fruntimmer. Ingen vill veta av honom. Han söker tröst hos brännvinet. Fram på småtimmarna förirrar han sig in bland blommande rhododendronsnår i den romantiska Öresundsparken, tror knappt sina ögon. En liten tös i femtonårsåldern ligger och sover på en bänk. Han har blivit bönhörd.

Mer

Här dödades 8 spädbarn

Barnamörderskan Hilda Nilsson levde i en tid när utsatta barn hade det ofattbart svårt i Sverige.

Fattigdomen inom arbetarklassen närde en cynisk fosterbarnsindustri där övergivna barn annonserades ut i dagstidningarna för en obetydlig ersättning.

Fattiga kvinnor som Hilda Nilsson tog sig an små föräldralösa stackare för att kunna hålla svälten från dörren, i alla fall för en kortare tid.



Här finns min artikel om hjältinnan som avslöjade barnamörderskan och många bilder från åren då det ofattbara hände.

Höst på Ekerö

Utmaning

Det pågår en slags utmaning ...
Bloggen Tröst för ett knytt ( som blivit utmanad av http://www.corneliascottage.blogspot.com/ har bett mig svara på följande 4 frågor:
FRÅGA: Vilken mat äter du ofta?
SVAR: Lättyoghurt och sushi.
FRÅGA: När du är på kalas, är du den person som sitter eller du hjälper till att duka av?
SVAR: Jag sitter och njuter av att få vara gäst på kalaset. Men när det gäller anhöriga känner jag min plikt att rycka in där det behövs.
FRÅGA: Var sitter du helst när du bloggar?
SVAR: Hemma.
FRÅga: Köper du ofta Triss?
SVAR: Aldrig, men en gång var jag med i Postkodlotteriet. Det var dumt. Jag avskyr deras upphaussade lurreklam.
FRÅGA: Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
SVAR: Helsingborg, min vackra födelsestad och Cagnes sur Mer i Frankrike, dit jag snart återvänder för att lura mig att tro att sommaren är längre än den är.
FRÅGA: Vilken Tv-kanal tittar du på mest?
SVAR: Jag tittar på nyheter och ser gärna en bra film, men det händer rätt sällan, för det finns ju inga. Canal digital sänder mest skit!

Sänder frågorna vidare till:
Linda G:s skrivarblogg, Världsrymden väntar, Sama, Bobbi–san
Reglerna enligt okänd utmanare:
Svara på alla frågor. Välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar, be dem läsa din. Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.

Min anmärkning! Svara bara om du känner för det. Jag bestämde mig för att svara denna gång, men inte fler.

Min hemliga spanska dam

Jag skriver bara för mig själv. Ingen får läsa vad jag skriver. Inte på länge än. Det är en fantastisk lärprocess, även om jag många gånger önskat att jag kunde hålla mig till ämnen som inte kräver så mycket research och historisk faktakontroll. Men så är det nu inte.

Men jag har faktiskt en person som jag tänker på när jag skriver, min potentiella läsare. Det är en mycket hemlig person. Jag kallar henne Den spanska damen fast hon lika gärna skulle kunna vara en herre.

Här är hon. För säkerhets skull förklädd till flamencodansös. En sak kan jag i alla fall avslöja - Den spanska damen har absolut ingenting med vare sig Spanien eller flamenco att göra.

Höstromantik i Sigtuna

Varit i Sigtuna.
Här är så romantiskt och idylliskt.

Fiskmåsarna trivs också bra i Sigtuna.

Romantisk stämningsbild av Mälaren.

Invid stranden bor någon i ett romantiskt hus.

Sedan hann jag inte plåta mer.
Förstoring när man klickar på bilderna.

Blunda för sanningen

Lösryckta citat från här och där och lite till mans om att blunda för sanningen:

Måste man blunda för sanningen för att upprätthålla sin objektivitet?

Visst, man vill att folk ska reagera, inte blunda för sanningen, men jag tror ärligt talat inte att man behöver äckla folk för det. Jag har läst böcker om liknande saker tidigare, som absolut lämnat en berörd, men inte äcklad. Det är allt jag känner över den här boken nu. Äckel.

Jag svär mig fri från all skuld och skyller istället på ett mansdominerat och patriarkalt samhälle som fick mig att blunda för sanningen och tro att det var A.P. som var gitarristen. Dumma samhälle.

Det verkar inte finnas några variationer på vår förmåga att blunda för sanningen.
Kanske ska man undvika speglar helt och hållet? Det borde väl funka? Då kan man gå runt och låtsas att man är snyggast och så mår man prima bananer. Blunda för sanningen heter det nog.

Om jag var förvirrad förut så är det inget emot vad jag är nu .... Det bär mig emot att skriva det här ... varför vet jag inte ... vill nog mest bara blunda för sanningen ....

När man själv blir drabbad och en nära dör börjar man gå runt och tro på alla dessa påhitt (?) om att själar lever vidare osv. Det är dubbelmoral och blaj. Fast ibland när man har det riktigt svårt kanske det är okej att stänga av huvudet och blunda för sanningen? Är du egoist fungerar det säkert för dig.

Du sa du ville,

Du sa du ville ha romans

Men du gick bort dig

I känslorna

Du kände oro,

Du kände oro för ditt liv

Du ville blunda för sanningen.

När man har fått kalla handen

Ja, jag skickade mitt manus till fem stora förlag. Två sa: Tack, men nej tack. Ett svarade aldrig, bekräftade inte ens att de hade tagit emot mitt manus. Bonniers sa ja före ett annat förlag som också sa ja. Så det blev Bonniers. Lite glad blir jag när folk från de nobbande förlagen kommer fram och säger: Du ska veta att jag inte satt med på det mötet. För jäklar vad det sved att bli refuserad. Hu.

Största utmaningen var att skriva klart en hel bok. Det är ett väldigt stort projekt. Jag skickade iväg manuset till fem stora förlag samtidigt. Det var inte så svårt. Men att vänta på svar var ytterligt plågsamt. Och när jag blev refuserad av några av de där förlagen så blev jag... deprimerad är ett milt ord.

Sade Åsa Larsson
i en DN chatt nyligen

Smuts på sidan

Skiljetecken ser ut som smuts på sidan.

Det säger Bruno K. Öijer till DN i dag. (Intervju kring nya boken "Svart som silver".)

Han fortsätter:

Semikolon är pretentiösa och onödiga ...

---------

Kloka ord hamnar ofrånkomligen i klippboken.

Öijer säger dock ingenting om kommatecken, som det ävenledes ödslas alldeles för mycket med här i världen.

Äppeldikter och svenska äpplen

Gröna äpplen och röda äpplen

gula äpplen och goda äpplen

små äpplen och stora äpplen

sura äpplen och söta äpplen

ruttna äpplen och mask i äpplen

och bruna äpplen

och äppelpaj och äppelmuffins

äppelkex och äppelkaka och äppelbitar

mjuka äpplen och hårda äpplen

ätliga äpplen och oätliga äpplen

äppelkräm och äppeljuice

frusna äpplen och äppelmos

äppeldikter och svenska äpplen.

Ur 7A:s höstdikter 2007

- - - -

En skolklass någonstans i Sverige har skaldat denna septemberdikt som jag råkade snubbla över på nätet.
Jag tycker den är alldeles, alldeles underbar.

Bilden tog jag i eftermiddags på Äppelfabriken, Hilleshög, Ekerö. Det var här som Sveriges första äppleodlingar anlades, visar gamla kartor från 1630-talet.

Så fint, så fint i balkonglådan,

med älsklingshöstblomman cyklamen persicum.

Cyklamen är en vacker växt med sirliga blommor på runda, bruna stjälkar. Cyklamen är vacker precis som den är men du kan också klippa av blommorna och använda som snitt.
Ett annat sätt att använda blomman på är att ta ut växten ur sin kruka och sätta i en glasvas med vatten. Ta bara bort jorden runt rötterna och skölj rötterna rena. Se till att rottrådarna når vattnet, men att knölen är torr. Ta bort överblommade blommor efterhand och byt vatten regelbundet. Hållbarheten är, med rätt skötsel, nästan lika lång som för en cyklamen i kruka.

Citat: Din trädgård på nätet. Odla.nu

Men Oh! och Ack! Huru oändligt svåra äro inte dessa graciösa små blomster att måla utav!

Blombladen sitter så konstifikt hopfnulade att man blir alldeles vilse i pannkakan.
För att inte tala om de runda, bruna stjälkarna! Att få dem att se runda ut, och inte alldeles platta. Nöjd blir man då aldrig.

Fotpallar – finns inte

Jag tänkte köpa en fotpall till min nya ergonomiskt riktiga skrivstol som är så hög att jag inte når ner till golvet.

Sådana fotpallar finns inte i sinnevärlden. Det vet jag nu.

Men det finns massor med andra slags fotpallar: Svindyra gosefotpallar, gosesvinläderspallar, handsydda gosesidenpallar, goseprinsesspallar av mahogny med brokadklädsel …

Till det facila priset av 3.500 kronor eller mycket mer. Som gjorda för att typ halvligga i en skön fåtölj och smutta på dyr whisky.

Det finns förstås också billigare alternativ:

- Snickra och sy din egen fotpall!

När jag var på väg att ge upp fick jag en snilleblixt, rusade in på IKEAs barnavdelning och köpte den här:



Kostnad 19.50.

Jag är sååå nöjd!

----------------------------

Snickra och sy din egen fotpall
(Hämtat från TV4s hemsida)

1. Såga till en spånskiva utifrån kuddens storlek. Låt den gärna vara lite mindre, då formar sig nämligen kudden längs kanterna på spånskivan.

2. Klipp till det tyg som ska täcka kudden. Du behöver inte vara noggrann med storleken, du kan klippa bort överflödet senare när det är klart. Vi använder linnetyg, ett naturmaterial som är slittåligt och inte släpper igenom någonting från kudden, särskilt inte om du viker den dubbelt.

3. Lägg nu tyget som är dubbelvikt under kudden och spånskivan överst. Häfta fast linnetyget i spånskivan. När du kommer till kanterna kan det vara lite knepigt, men spänn och forma samtidigt och häfta därefter fast den. Nu kan du klippa bort allt överskott. Självhäftande kardborrband är perfekt för att få kudden att ligga stilla på äppellådan. De sista du gör nu är att skruva dit några hjul under äppellådan, nu kan den flyttas lätt och smidigt.

Var finns fotpallar?

Nu har den kommit.

Skrivstolen.

Den länge efterlängtade.

Vilket härligt ryggstöd!

Bara ett problem:

Jag är för kort,

bara 1,62.

Min nya stol är för stora mänskor.

Små mänskor dinglar med benen.

Nytt beslut:

Fotpall!

Var finns fotpallar?

Nuförtiden.

Jag forskar.

Fortsättning följer.

-----------------------

Dagboken

Bilder från ett kvinnofängelse

Här innanför dörren, i cell nr 5, högst upp i Citadellets fångtorn, satt barnamörderskan Hilda Nilsson från Helsingborg häktad år 1917 i väntan på döden.

Dödsdomen omvandlades senare till livstids straffarbete.

Citadellets fångtorn användes som isoleringsavdelning för "svårdisciplinerade och nervösa kvinnor".

En vanlig vardag på anstalen år 1939:
6.15 Uppstigning
7.00 Arbetet börjar
11.30 Middagsmål och vila eller utevistelse
13.00 Arbetet börjar igen. Lördagar slutar arbetet klockan 13.
17.00 Arbetet slut, aftonmål
19.30 Stängning
22.00 Släckning

------------------------------



Fönstret i Hilda Nilssons cell.
Mer här

Tankar vid min diskbänk

Varför är den goda dum – varför är den kloka ond – varför är allt en trasa?

Carl Jonas Love Almqvist

Varför gör ni ingenting?

Linda Styf, ordförande i föreningen Samhällets styvbarn, säger till Dagens Nyheter:

– som fosterbarn svävar man i ingenmansland. Man är ingenting, tillhör ingenting. Man står helt ensam och har ingen rätt.

Hela uppväxten väntade Linda Styf, först på sin biologiska mamma, och sedan på ett definitivt beslut från myndigheterna om vad som skulle vara hennes hem. Ett beslut som aldrig kom.

För hundra år sedan var vart fyrtionde barn i Sverige fosterbarn. De rycktes oupphörligen upp och flyttades från det ena fosterhemmet till det andra.

Harry Martinsson hör till dem som har vittnat om den svåra tillvaron som fosterbarn i sin självbiografiska roman "Nässlorna blomma".

Barnamörderskan Hilda Nilsson från Helsingborg och många andra fattiga arbetarkvinnor sysslade med fosterbarnsaffärer i stor skala under första världskriget.

Om Hilda inte hade mördat de små stackarna, hade de gått samma öde till mötes som Harry Martinsson, Linda Styf och många andra av våra dagars utsatta barn.

Det har blivit hög tid att ställa politikerna mot väggen:

Varför gör ni ingenting?

Bilden föreställer Gåsebäcks barnhem i Helsingborg.

---------------------------------------------------

"Att vårda främmande barn är lika mycket en industri, som många andra verksamheter, även om det undantagsvis händer att personer tar sig an andras barn av kärlek. Men som i varje annan industri vill även här yrkesidkaren förtjäna på sitt arbete. Blir förtjänsten ringa eller ingen, så blir också intresset därefter."

Rikard August Wawrinsky (1852-1933),
medicinalråd, Medicinalstyrelsen

Det gäller att varje stund påminna sig själv om att ...

1. Thomas Mann arbetade på sin roman Bergtagen (från 1924) i tolv år. Jag säger bara: TOLV ÅR!!
   
2. P.O. Enquist refuserades av Norstedts tre gånger. Alltså: TRE GÅNGER!! Även om det var fruktansvärt länge sen.

Jag tycker det känns bra att veta.

---------------------------------

Riksteatern - NY TEXT!

är ett årligt återkommande projekt för insamling av nyskriven text för scen.

Fram till 15 september kan man lämna sina texter på NY TEXTs hemsida. Max 10.000 tecken inklusive blanksteg/mellanslag (OBS! OBS! Längre texter läses ej).OBS! Endast en text per deltagare och följaktligen endast en ort per deltagare.

En jättetråkig dagbok

Nu har jag lagt upp en dagbok på hemsidan. Men den är så tråkig. Bara några korta rader, dag för dag, om vad jag gjort, eller inte gjort. Fast jag borde.

I min dagbok står ingenting om mitt privatliv och inte ett ord om andra människor. Eller rättare sagt – där står inte ett ord om någon levande människa. Jag skriver nämligen bara om de döda.
Och det är svårt nog, ska jag säga. Alltså, om man inte vill döma, schablonisera och skapa pappfigurer.

Min jättetråkiga dagbok saknar fullständigt spektakulärt innehåll, som kan locka de stora massorna till läsning. Men ni, som hittar hit till bloggen då och då, och som kanske själva jobbar med ett manus – ni kanske tycker det är kul att se om det blir klart nån gång, det som jag hållit på med så länge.

Vist av Oates

Det kanske är så att vi alla måste skriva väldigt många böcker för att lyckas åstadkomma några som verkligen håller måttet.


Lär Joyce Carol Oates ha sagt i en intervju med Robert Philips.

Sant - eller bara påhitt?

Ja, den frågan måste den som vill skildra verkliga händelser inom fiktionens ram givetvis ställa sig.

I DN recencerar Lars Linder i dag en kittlande bok om Haibyaffären. Av läsningen förstår jag att författarna - de båda advokaterna Lena Ebervall och Per E Samuelson - tagit ut svängarna rejält i Gustav V:s för hovet genanta läggning och penibla förehavanden.

Men är det som står i "Ers majestäts olycklige Kurt" sant, bara nästan sant - eller rena påhitt?

Till den frågan ställer sig Linder undrande:

[...] Tråkigt nog lägger de krokben för sig själva redan i startblocken, eftersom de inte förmått motstå den tidstypiska lockelsen att spöka ut stoffet till roman. [...]

Men romanformen tystar bekvämt alla följdfrågor. [...]

Det här är en viktig historia, det tycker nog advokaterna också - men då vill man ju antingen få veta något på riktigt eller läsa en berättelse som är något mer än bara en lagom lättsmält halvdokumentär. [...]

Varför tror så många förhoppningsfulla skribenter att man skapar en bra roman genom att förse några tillyxade figurer med pratbubblor? ]

Någon gång - men bara någon gång - klipper jag ut recensioner. Detta är en sådan gång.

Trösterik annons i DN i dag

Snubblade över Bok & Biblioteks helsidesannons inför bokmässan i Göteborg den 25-28 september.

Insåg direkt att den måste rivas ut och sparas som en klenod. För det gäller ju att tänka positivt.

Textens positiva innehåll syns tydligt var gång jag klickar på bilden.

Dessutom - var gång jag går omkring i bokhandeln numera, slås jag av en förfärande tanke:

Så förskräckligt många titlar det finns!! Hur ska bokhandeln kunna spegla fram dem alla på ett rättvisande sätt. Det går inte. Det blir alltid bara de mest kända författarna, mest köpta titlarna som säljer - en evig rundgång.

Och - inte känner jag den minsta lust att läsa de flesta av dessa böcker heller. Jag kollar baksidestexterna, kikar på inledningstexten, bläddrar lite. Finner det mesta hopplöst ointressant.

Så illa är det. Och ända fortsätter jag att randa mening efter mening efter ... som om just jag ...

Det bara är så. Det får bära eller brista.

På visitkortens tid

Jag är lycklig ägare av ett så kallat "cartografi" av denne stilige man. Han sitter upplistrad på kartong. Format 5 x 10 cm. Visitkortsfotografiet är taget någon gång mellan 1864-1877, då den skicklige porträttfotografen Wilhelm Lundberg drev Wilh. Lundbergs Fotografi Atelier på Stortorget 9 i Stockholm.

Under andra delen av 1800-talet var "cartografi" på modet. Cartografi kommer från franskans "Carte de visite". Översatt till svenska: Visikort.

Visitkortsfotograferingen var ett slags "löpande-band-porträttering" till låg kostnad. Ett stort antal lycksökare, utan större kunskaper om fotokonsten etablerade sig som visitkortsfotografer, men de flesta blev inte långvariga i yrket. De skickligaste fotograferna kunde däremot göra sig framgångsrika karriär, oftast på hemorten.

Visitkorten delades ut till vänner och bekanta och när man gick på visiter. De var på modet ännu ett par decennier in på 1900-talet. Sedan dog intresset ut.

Stadsmuseet i Stockholm visar:

Cartomani!
Ateljéporträtt i 1860-talets Stockholm
25 september 2008 - 5 april 2009.

Den utställningen tänker i alla fall inte jag missa.

Fler visitkortsfotografier från 1800-talet här.