Inlägg
Tror jag på allt jag läser?Kan jag bedöma om allt som påstås i en s.k. dokumentärskildring är sanning från första till sista bokstaven?
Även i det som kallas "dokumentärlitteratur" och "facklitteratur" inbjuds jag som läsare att ta del av det som författaren valt att berätta.
Men jag kan inte veta vad författaren saknat kunskap om, eller av andra skäl bortsett från att ta med i det stora faktaflödet.
Även böcker skrivna av historiker, sådana som sorterar under beteckningen "K Historia" i bibliotekets klassificeringssystem är ett utsnitt av "hela sanningen".
Tänker jag. Vad nu "sanningen" är ...
Ja, här sitter jag i Helsingborgs hamn och grubblar ånyo över skillnaden mellan dokumentärroman och ren fiktion. (Dock ingenting som Liza Marklund och hennes förlag bekymrar sig nämnvärt över.)
Härmed avlägger jag inför mig själv och hela världen ett hedersord:
Om jag finner att min story om barnamörderskan bör publiceras, så ska jag ange mycket noga att det är en roman som speglar verkligheten genom mina ögon.
Bara så. Det måste duga långt.
Det som är viktigare nu, är den kreativa behandlingen av insamlade fakta.
Jag tänker mig att jag är en filmregissör.
Var? I vilken vinkel, ska jag ställa kameran?
Frågar jag mig retoriskt, eftersom jag vet att vinkeln är jätteviktig för hur karaktärerna mejslas fram, hur miljön kommer att te sig, hur engagerad läsaren kommer att bli.
Sedan är det frågan om formen.
Vill jag ge sken av att redovisa händelserna objektivt?
Eller vill jag hellre använda fejkade medel för att tona fram en "verklighet", miljöer, människor?
Jag har redan valt det senare. I vetskap om att god läsning måste kännas just verklig, dokumenterad, bland annat med hjälp av journalistiska kvaliteter som saklighet, opartiskhet och kritisk granskning.
Och samtidigt handlar det förstås om manipulation, att förmå folk att orka läsa alltihop till slutet.
