Drottning Kristinas lind

Midsommardagen.
Svartsjö slottspark.
En hög och mycket vacker lind,
lär vara en av Sveriges äldsta.
Gustav II Adolf påstås ha plantera den,
och tillägnat den sin mor,
eller om det var sin dotter, den blivande drottning Kristina.
Om detta stämmer,
planterades trädet förmodligen före 1630,
med tanke på att Gustav Adolf mest var ute i krig
och stupade vid Lützen 1632.

Tyckte mig höra historiens vingslag där under linden,
insåg att jag tycker mycket om lindar,
och andra träd,
alla sorters träd,
men vet så lite om träd,
och klorofyll,
och fotosyntesen,
förutsättningar för livet på jorden,
sånt man fick lära sig redan i småskolan,
men snart nog glömde bort.

Hur nu det gick till ...

- - - -

Det är Axel Oxenstierna och kung Gustav Adolf som
pratar med varandra under linden.
Den som klickar på bilden får se en förstoring.

Tankar vid Moas grav

Var i Sorunda i söndags. Erinrade mig att på Sorunda kyrkogård ligger Moa Martinsson begravd. Hittade stenen efter idogt letande. Tog några bilder. Den såg så ensam och bortglömd ut. Bara några ledsna penséer framför stenen. Jag fann gravården gripande i sin anspråkslösa enkelhet. (Klicka på bilden för större format.)

Det finns andra slags gravar också på våra kyrkogårdar. Pompösa mausoléer, som vill erinra om den dödes storartade livsverk. Gravplatser som man tvingas lägga märke till, om än man inte vill.

Det är annorlunda med Moas grav. Man ser den inte, om man inte vet var den finns, eller letar efter den, som jag gjorde.

När jag stod där vid Moas grav och betraktade de ledsna penséerna framför den grå stenen, rörde sig många tankar i mitt huvud. Jag tänkte på hennes böcker, som jag läst varenda en, men ännu mer tänkte jag på hennes liv, som inte alltid var så lätt.

Jag tänkte på hennes små pojkar, den lille Knut och den lille Manfred, som drunknade i sjön bakom det pittoreska huset Johannesdal, där deras mor levde tills hon dog år 1964, och så många framstående författare av sin tid kom på besök.

Moa Martinsson

Gillar inte "att"

Svenskans infinitivmärke är "att".
Själv gillar jag inte "att", utom när det är oundgängligt, som i meningen:

"Det är tråkigt att diska."

Många säger felaktigt:

"Det är tråkigt och diska."

Men det kan jag köpa. Bara folk inte lusar ner sina skrivna alster med "att" i varje mening, bara för (att) det stått i skolboken att så måste man göra, om man vill få godkänt i svenska.

En som inte tynger ner sitt författarskap med "att", är Jonas Hassen Khemiri.
Jag läste för en stund sen hans novell "Försök till kärnfysik" i dagens DN.

När jag läser en text som Khemiris, som är både lättläst, rolig och intressant, blir jag förvånad och upprymd.

Jag har ritat 13 bockar där ortodoxa författare skulle kunna sätta in sina blytunga "att".




Skulle tro det blir färre "att" i Sverige i framtiden. Ser jag fram emot.

Nostalgi - en dödlig sjukdom

På 1700-talet ansågs nostalgi vara en dödlig sjukdom. Symptomen på nostalgia var bland annat ätstörningar, andnöd och magont. Den stackars sjuke blev på kort tid helt apatisk och tynade bort under kvalfulla stönanden.

Ingen botande medicin fanns mot nostalgia på 1700-talet.

Sedan dök guskelov filosofen Immanuel Kant upp och förklarade att nostalgia bara var "en längtan efter ett då". Ingenting man dog av, det var ungefär som en lättare förkylning bara.

Jag drabbades helt säkert av en släng nostalgia när jag nyligen vandrade omkring i mina gamla hemtrakter i Helsingborg. Så fruktansvärt mycket som har förändrats på några få år! Och långt ifrån alltid till det bättre.

Liv är förändring, har jag fått lära mig, men nog tycker jag att mycket liknar mest klåfingrighet.

I alla fall när man utan eftertanke river vackra gamla hus och gator för bilparkeringar (som mestadels står tomma) och snurriga ringleder som inte alls behövs.

Fast på mitt kära Eskilsminne där jag växt upp är mycket sig likt ännu. Hoppas, hoppas att det så får förbli ...

Den gamla kiosken på Bankogården har dock nått vägs ände, efter mer än 60 år på samma plats. Den nya och mycket finare kiosken längre bort i bild serverar även kaffe och lättlunch.

Men mitt kära Tillflykten finns ännu kvar. Den gamla gården har nog stått där i mer än hundra år nu. Någon som vet? Och i över femtio år har folkdanslaget Luggudegillet haft sin verksamhet där.